Skrivet för några dagar sedan;

Sitter just nu på tåget som skall ta mig till flygplatsen i Genève. Har märkligt nog gråtit på vägen. Ni vet, tysta blyga tårar som långsamt trillar nerför kinden. Var tvungen att titta upp flera gånger för att behålla dem i ögonen. Har åkt i 2 timmar och har ytterligare en halvtimme kvar. Det är behagligt att lyssna på franskan som virvlar omkring i vagnen människor emellan. 

Skidåkningen idag gick bra, men det var med en stor klump i magen jag gled runt i backarna. Det var så vackert överallt och jag kände mig underlägsen allt som naturen bjöd på. Och sedan igår har jag börjat fundera allt mer och djupare. Existentiellt alltså. Här uppe bland bergen, här finns inte allt det som just nu tar upp mitt liv. Här finns bara frihet, det egna jaget. Det som definierar människan. Allt det ytliga beteendet och varandet har reducerats till något mycket större och enklare de dagar då jag har befunnit mig i Alperna. Och jag har mycket att tacka Matt för. En människa i harmoni och balans med sig själv och sin omgivning. En riktig inspiration som jag aldrig kommer att glömma, och jag vet mer och mer vad det är jag vill med mitt liv, även om jag på det rent ytliga planet inte har en aning om vad jag vill uppnå. Är motvillig till att lämna landet, jag vill vara kvar här, andas ett tag till. Se med mina nya ögon och ta in det som jag vill ta med mig hem.

Men jag har mycket att komma hem till. Jag har mycket att vara tacksam över och det har jag blivit varse om allt mer. Jag har mycket att rätta till och mycket att värna om. Jag har mycket att se fram emot och jag kommer ständigt få uppleva nya äventyr. Hysterin och desperationen som har ätit upp mig inifrån kommer jag låta vara kvar, men inte lägga någon större energi på (försöka i alla fall). Det får vara där tills det beslutar sig för att lämna mig ifred. Jag får ta reda på vad alla mina känslor vill, ta lärdom av dem och utvecklas. Det är väl det vi alla är här för?  Att utvecklas.

Jag har så mycket kvar att ta del av i mitt liv. Nya människor som kommer hjälpa mig på vägen att gå vidare, gamla vänner som jag kommer ha med mig i mitt liv så länge det bara går. Jag har många länder att besöka, platser att inta, platser att lämna. Människor att möta, människor att lämna. Mitt hjärta kommer säkerligen brista flera gånger, men det är inte värre än att låta det läka igen. Hjärtat tål mer än vi tror. Den här veckan har varit märklig. Jag mår så dåligt att jag inte för mitt liv kan begripa varför det skulle bli såhär. Å andra sidan känner jag mig öppen. Rensad på något sätt. Från inskränkthet och blindskydden är borttagna. Jag hoppas verkligen att jag orkar upprätthålla detta stadium jag just nu befinner mig i. Jag hoppas jag kommer våga driva det vidare, framåt. Driva det till något som kommer kännas som ett lugn.

Boris och pappa kommer vara kvar en vecka till. Jag hoppas verkligen att Boris kommer lära sig tillräckligt mycket och fortfarande tycka det är lika kul vid slutet som han gjorde i början.

Nej, nu får jag nog packa ner datorn i väskan igen. Titta ut genom fönstret lyssnande till musik och ta in det sista av Schweiz jag kommer få se på ett tag.

Varma och hjärtliga hälsningar. 

(för övrigt, en fortsättning hann jag spinna vidare på och läggs möjligtvis upp. Av någon outgrundlig anledning)