Jag hoppas att en vecka i Alperna i alla fall kommer kunna reducera ett kilo eller fem och kanske ge mig lite mersmak för träning igen så jag sätter igång. Man mår så enormt mycket bättre när man är aktiv, klyschige som det må vara. 

Nåväl, jag står där på mina skidor redo för mina första åktag på fem år. Mina ben darrar och jag ser ingen annan som är i samma tillstånd. Jag hatar min pappa som tog mig hit och jag hatar alla andra där också. Och jag hatar även Schweiz för de har ingen Marabou och Marabou är sorgligt gott. Men jag tar tag i mig själv, spottar lite snabbt åt sidan för att se världsvan ut innan jag beger mig av. Ut. Nerför. Ja, ni förstår. På sina ställen var det stora sjop av snö (okej, ja jag vet. Det är det som är meningen med skidåkning, att det är snö) och det tar emot så mycket när man åker att skidorna ibland kommer i kors. Och DÅ är det väldigt lätt att hamna baklänges, vilket resulterar i att folk kan missta en vid en nybörjare. När man senare ramlar och ena skidan åker av samtidigt som man kanar nerför backen för att det är så halt att man inte får något grepp, kan detta intrycket förstärkas ytterligare. Då gäller det att jobba bort detta och då åker man fort som fan.. I mitt fall helt utan kontroll, men dock snabbt som aldrig förr. Och efter ett tag får man panik för man har ingen koll på sin kropp eller sina skidor, så antingen börjar man gråta eller skratta. I mitt fall så skrattar man. I varje pressad situation skrattar jag. Såklart tror folk att man svischar förbi hysteriskt gråtande och livrädd letande efter mamma och pappa. 

Ja, men jag har det bra här. Klockan är snart nio och jag vill bara gå och lägga mig. Men först måste vi titta på Rambo. Rambo är cool. Fast Rocky är lite coolare.

Ett av de vackra bergen vi är omgärdade av. Idag var jag uppe på en 2500-

meters höjd och boy var det coolt. (jag åkte faktiskt inte i kors med skidorna

hela tiden)